Röda linjen mot Mörby C

“E de kaffe?”

Frågar en röst med utpräglad skånsk dialekt. 

Rösten kommer från en dam med stort, burrigt, råttfärgat hår. Hon tittar på mig med trötta ögon och ler lite på nåt skumt sätt.

“Eh ja?”

“Får jag smaka?” 

Hon lägger sitt burriga huvud på sned och tittar på mig

“Du kan få den”

Hon skjuter ihop sina två stora matkassar med benen, lutar sig framåt och håller fram handen för att ta emot min halvdruckna bryggkaffe från pressbyrån. 

“Jag måste ha glömt att köpa kaffe idag.. jag vet inte… ååh gott..”

Hon har en vit täckjacka med blåa poskfjädrar som sitter fast runt ena armen med ett resårband.

Hon skakar runt den lilla skvätt kaffe som är kvar inuti pappmuggen.

“Ska du inte ha mer?”

“Nej det är bra”

Hon dricker upp det sista och tittar nu sökande nedåt runt fötterna.

“Vart ska jag ställa den här då?”

En liten tant i 60 års åldern med grå kort frisyr som sitter i den andra fyran till höger: 

“Du får ta med dig den o kasta den i en papperskorg när du klivit av.

“Jaha? Men om det är förmycket att bära då”

Tanten:

“Har man tagit fan i båten får man ro honom i land vet du”

“Jaha, men om svenska folket tycker att det är för mycket att bära då?”

Andra konversationer som tidigare pågått runt om i vagnen har nu upphört och någon vänder sig om för att se efter vad som står på.

“Det hör inte hit” säger tanten.

“Hör inte hit? Men om man tar hela jantelagen och hela familjen.. (nånting som jag inte lyckades uppfatta) och sätter dom i en cell, vad blir kvar då? Är det du och ditt lilla huvud?

Tanten tittar bortåt ut genom det svarta fönstret. 

Tystnad

“Jag måste glömt att köpa kaffe idag.. fast jag fick i morse..”

“Villken familj skulle man sätta i en säll?” Frågar jag. 

Tystnad. 

Burret kastar en blick bort mot tanten. 

“Se inte så ledsen ut mamma. Du har ju så vackra ögon.”